Igår så hittade vännens pappa min blogg när han googlade. Det stora är egentligen inte det utan namnet på den och att jag skrev den när jag var i 15-16 års åldern. Jag var hyfsat omogen och känslig och avreagerade mig gärna genom att dela med mig av mina känslor på den här typen av forum. När min första flickvän var otrogen så blev det värsta bloggkriget vilket kanske inte är så roligt att se tillbaka på nu i efterhand när man inser hur dumt och korkat det var. Allra minst när man inser att även andra kan gå in där och läsa. Igår var jag på en överraskningsfest för min kompis som fyllde hela 20 år i veckan så det blev ju lugnt kvällens stora ämne och skämt. Jag har inte skämts så mycket på... Ja, jag kan inte ens kom på när. Hennes mormor såg lagom road ut och tänkte väl antagligen att man måste vara riktigt speciell om man ens kommer på tanken att döpa en blogg till något sådant. Festen var förutom det rätt så fantastiskt grym. Det fanns alkohol, fantastiska människor och ett buffébord. Vad mer kan man önska sig?! Jag oroar mig alltid lite när man ska träffas sådär mycket folk när man inte ens känner hälften av dem. Stora grupper av okända människor har aldrig riktigt varit min grej, jag stänger så lätt av när det blir jobbigt och det försvårar oftast bara situationen.

Det är ett nytt år och det innebär ju som alla redan vet nya äventyr. Både hjärtesorg och kärlek. Med tanke på den fantastiska kvinna jag lyckades göra till min så hoppas jag verkligen att det blir mer kärlek än hjärtesmärta. Jag har nog aldrig känt mig så trygg och bekväm med en annan människa förut. Inte på det sättet som hon får mig att känna. Med hennes roliga, konstiga och positiva energi så kan ju dagarna inte bli annat än bra. När man bråkat med föräldrarna och inte riktigt vet hur man ska ta sig ur den negativa stämningen så kan man ju inte annat än dö lite när det klänger sig fast två armar om än och ett par läppar i nacken. Jag har aldrig riktigt upplevt det tidigare. Jag har nog aldrig riktigt upplevt okomplicerat över lag tidigare och jag måste erkänna att jag gillar det. Det känns tryggt på något vis att inte behöva bråka, tjura eller förklara sig konstant. Förut så har jag lite förknippat passion med drama men nu måste jag nog faktiskt säga att jag haft rätt så fel angående den biten. Det har snart gått 9 månader nu och jag lyckas på något vänster bara få starkare och starkare känslor för henne hela tiden. Det i kombination med hennes fantastiska personlighet verkar klicka helt fantastiskt bra. Jag hoppas dock att hon känner detsamma, ibland oroar jag mig för att hon ska få tråkigt och söka sig vidare.

Over & out...