Då var det gjort. Gastroskopin är färdig och avslutad. När jag kom dit så var det inga konstigheter, den ena sjuksköterskan var fullt medveten om vad som skulle göras och började fixa med medlet osv som skulle få mig att somna medan den andra stoppade dit lite klistermärken på kroppen för att de skulle kunna hålla koll på mina värden(?) under undersökningens gång. Det var båda riktigt riktigt trevliga trots att jag kanske inte var i min absoluta toppform. Jag var ju helt vansinnigt nervös. Speciellt för vad min läkare skulle säga när han inser att jag gått bakom ryggen på honom och sett till så att jag får sova trots hans nej.

Precis som jag trodde så kommer min läkare in och hans första och typ egentligen enda reaktion till en början var " Nu tror jag att det blivit något fel, det ser ut som att ni tänker ge henne "blaablaablaa-någonting" men vi har kommit överens om att du bara ska ha lite lugnande" medan han ger mig en sån där "pappa bestämmer"-blick. Jag har svårt att förklara rädslan som sköljde över mig när han säger att jag inte alls ska sova och jag inser att han kanske faktiskt har makten att ändra på reglerna ytterligare då han är specialistläkare på avdelningen. Under de här få sekunderna som går (det kändes som typ en kvart) så varken rör sjuksköterskorna en min eller säger ett enda litet ord utan fortsätter bara med att förbereda för en infart(?) i armen där medlet ska sprutas in i armen och få mig att somna. Jag var så rädd att jag varken ryckte till eller brydde mig alls när han stack in nålen i armen, jag kände verkligen hur hjärtat hade ramlat ur kroppen på mig. Jag vill gärna vara beredd och titta på nålen när det stoppar in den i armen då jag ogillar överraskningar. Jag sa nej, läkaren tjatade. Jag sa nej ännu en gång, förklarade att det absolut inte var för att göra livet jobbigt för honom utan att det är för att jag helt enkelt inte klarar av att genomföra undersökningen annars. Han tjatade då ännu lite till. När han frågade varför så kände jag lite hur det brände en tår innanför ögonlocket så mitt svar var bara "jag vet att du tycker att jag börjar bli gammal". Om det inte var för att sjuksköterskorna precis som de alltid varit när jag varit i kontakt med vården varit så empatiska, mänskliga helt enkelt, så hade jag nog faktiskt inte trott på honom när han sa "okey då, du får sova" utan varit helt övertygad om att han skulle lura mig. Jag var verkligen helt fantastiskt lycklig över att ha sjuksköterskorna där som förklarade för mig exakt vad de gjorde och på ett fint sätt gjorde det klart för mig att jag skulle somna helt några minuter utan att jag ens behövde fråga om det.

Något jag dock ångrar lite är det jag sa när jag vaknade upp ensam med den ena sjuksköterskan... Jag sa "Jag är glad för att jag gick bakom ryggen på *läkarens namn*". Extremt onödigt och wierd men jag var verkligen superborta och kom inte ens ihåg det fören typ en eller två timmar senare. Det var ju lite som en dröm de första minutrarna. Jag visste inte riktigt om jag hade hallucinerat fram sjuksköterskan eller om han faktiskt varit där med mig en snabbis för att kolla så att jag verkligen vaknade till liv. Det är klart att jag menade det och att de säkert var rätt så medvetna om det också... Men att säga det? Fan också. Förhoppningsvis så var han professionell och struntade i att skvallra. Chansen finns ju att jag kommer att behöva ha med läkaren att göra igen även om dagens undersökning gick bra med bra resultat. Jag är verkligen supertrött på socialt handikappade läkare för tillfället. Det verkar inte gå att hitta en specialistläkare som inte är det. Eller är det bara jag som haft en väldans otur? Jag kan fortfarande inte glömma när en hudläkare lyfte på mina trosor och klappade mig på rumpan när jag låg på mage på ett sånt där undersökningsbord. Hon ville inte ens dra ner persiennerna. Jag kan ju förtydliga att trosorna var det ENDA jag hade på kroppen i det läget. Jag kan ha varit mellan 10-13 år gammal. Jag kommer inte riktigt ihåg. Snacka om mén för livet.

Over & out...