I natt så blev jag sådär vansinnigt medveten om att vi alla kommer att dö... Sådär ordentligt medveten så att jag fick ångest. Det är ju en sak att generellt veta att det är så det går till men helt annan när man på något vis verkligen känner av det i både hjärta och själ. Egentligen så kan jag inte förklara varför då jag inte har någon nära eller kär som har det krisigt med hälsan just nu eller liknande. Det är mycket möjligt att det var för att jag saknade min älskling så mycket och insåg att det är helt orimligt att vara tillsammans för alltid. Om man inte avslutar förhållandet i förtid så är det ju garanterat någon som kommer att försvinna före den andra.

Idag är min första dag på jobbet sen i augusti! Det känns rätt så sjukt. Jag har gått i en evighets evighet och tänkt att jag ska ringa till dem men inte riktigt kommit till skott att göra det. Kanske skäms jag över att det ändå var så längesen jag var där nu? Kanske skäms jag över att jag slutade svara på deras samtal efter ett tag? Efter att ha fått reda på att jag har en csn-skuld på nästan 2000 kronor så kände jag dock att det var dags att lägga stoltheten åt sidan och ta tjuren vid hornen igår. Resultatet är att jag är välkommen att jobba nu redan ikväll. Jag hoppas bara att den här konstiga tröttheten i kroppen tar och försvinner! Man vill ju kunna prestera bra nu när man äntligen är tillbaka och ska träffa sina tanter och gubbar igen. Förhoppningsvis så slipper jag dock en "gå-rad"... Det är bil jag vill ha! Jag har på något sätt saknat jobbet en aning

Over & out...